090810 Our Lady Peace – Superman's Dead

Nu åskar och blixtrar det över sundet, och regnet smattrar mot markisen och fönstret. Underligt rogivande. När isen börjar spricka under fötterna är det bara att vända om och söka fast mark igen. och tacka gudarna att man inte var längre ut på vattnet. Jag gör framtidsplaner som distraherar och inspirerar. Hoppas på att all tid investerad kommer ge utdelning snart nog. Hoppas på att klumpen i magen, som är sammansatt av ilska och besvikelse, kommer att lösas upp och försvinna ur minnet snart nog. Nötas ner av tid och andra perspektiv. That’s life, som så mycket annat. Det är inte sista gången jag kommer känna såhär, men det finns inte mycket att göra åt den saken. Man kan inte bli hur cynisk som helst. Inte ens jag.

090805 Maria Mena – All This Time (Pick-Me-Up Song)

Bra dag. Ledig och trots lite fucked up sovmönster så blev det en del gjort. Hängde på balkongen på Råå i solen. Kom fram till att jag kan för mitt liv inte säga hur vädret denna sommaren har varit. Det finns trots allt inte så mycket väder på nätterna, eller på dagarna om man vet att det bara är sömn som gäller. Skit i det nu, flygbiljetter är bokade och det ska blir grymt. Cork - Barcelona - Köpenhamn. Förnya gamla bekantskaper, få vara lite nostalgisk om hur det brukade vara, och sen se något nytt, och alla möjligheter som finns. Behöver bli lite inspirerad. Framtiden är ju faktiskt, regnmoln och oväder till trots, ljus. En övertygelse jag måste hålla fast vid, även om det periodvis är det svårare än vad det brukar, men vad finns det annars för anledning att stiga upp ur sängen på kvällarna?

090803 The Fray – Happiness

Detta med förändring blir sällan som man tror. Har gått och väntat på det, vetat att det bara var en fråga om tid, men när det väl kommer, så är det lika skrämmande som vanligt. Tiden får utvisa om det för någonting gott med sig. Det var inte så jag trodde det skulle sluta. Man lär sig vad som är viktigt, och vad man kan leva utan. Alla goda råd jag har struntat i, visade naturligtvis vara riktiga. Även om det är värt och fundera på vem man lyssnar till, när alla motiv i grund och botten är egoistiska. Nu, jobb. Igen. Jag ser fram emot att skolan börjar. Detta är lite väl mycket drama för mig.

090727 Soundgarden – Limo Wreck

Folk upphör aldrig att förvåna mig, och speciellt inte när det kommer till de uppenbara bristerna i deras karaktär. Det som ska göra oss mänskliga tydligen. Betyder det att vissa människor är mer mänskliga än andra? Kanske är det våra brister som gör oss mänskliga, men det är hur vi hanterar dem som gör oss till dem vi är. Den här stan är inte stor nog till oss alla, och det finns inget här som är värt att slåss för. Jag borde sätta en maxgräns på hur länge jag stannar på samma ställe innan det är dags att dra igen. Gud ska veta att den gränsen överskreds för länge sen. Jobb i morgon. Enkelt och okomplicerat. Hur blev det så?

And this is all that I can say

This is all that I can take

This is all that I can give

090722 Massive Attack – Angel

Due to lack of interest tomorrow is canceled.

I am Jack's complete lack of surprise.

Detta klibbiga, kvävande vädret gör mig galen. Det känns som en spegling av läget i stort förvisso. En massa saker som inte sägs, men är så uppenbara i alla fall. Det blir snabbt tröttsamt och förutsägbart när hycklarna, martyrerna och marionetterna får fritt spelrum. Som att finna sig framför en storbilds TV där det enda som visas är en dålig repris av en ännu sämre såpa och märka att någon har snott fjärrkontrollen. Det finns bara en sak att göra, och det är att lämna rummet till något bättre visas. Problemet är att den där jävla såpan, den verkar pågå 24-7. That’s life, så att säga. Men jag orkar i alla fall inte se på skiten. Livet är en scen, synd bara att det ska vara ett så förbannat förutsägbart manus till det hela. Spela ni ut vad ni behöver, men räkna inte med några stående ovationer när ridån går ner.

090720 Staind – Right Here

Solen är på väg upp, men jag hemsöks av sömnlösheten. Med den kommer ångesten, som en jävla brevbomb på posten. Bra helg med andra ord. I alla fall det jag minns av den. Jag vet inte om det är åldern som gör att ångesten bliv svårare att skaka av sig. Ju äldre man blir ju mer komplicerat blir det. Eller så borde jag bara veta bättre. Jag borde verkligen veta bättre. Det är väl pinsamt uppenbart.

Mitt i en härva av mina egna misstag. Inget allvarligt eller överhängande, bara en snara som dras åt, långsamt, långsamt, så att när man inser att man har hängt sig själv är man redan en meter över marken. Metafor naturligtvis. Inga självmordstankar här inte. Bara en innerlig önskan om att få komma loss, och en ekande tomhet där fjärilarna borde finnas. Jag pendlar som vanligt mellan att tro att det är lättare att vara tom, och vetskapen om att allt blir lite gråare. Det var länge sen någonting brann.. Jag vägrar tro att detta är allt som finns. Jag tänker inte acceptera att det är så det är att bli vuxen. Kanske är det dags att försöka sova i alla fall. Jobb i morgon, och det håller mig i alla fall sysselsatt. Får tiden att gå. Jag måste sluta leva för morgondagen. Kan du berätta hur?

090716 The Killers – Neon Tiger

Har du märkt att ibland träffar du på människor som totalt rubbar din tro på rättvisa i universum? Människor som tycks ha blivit begåvade med ALLT. Vackra, intelligenta, sociala, ödmjuka och karismatiska. Eftersom sådana personer är så jävla trevliga är det ju dessutom helt omöjligt att tycka illa om dem, även om jag ibland gärna vill, och verkligen försöker. Den svenska missunnsamheten visar sitt fula huvud. Varje gång jag möter en sådan människa naggas min tro på någon slags universell rättvisa i kanten, och den börjar bli jävligt nött vid detta laget vill jag lova. Jag tror alla, du också, har blivit uppfostrade med någon variation av ”alla är vi bra på olika saker”, och jag har länge klängt mig fast vid den övertygelsen. Det är väl ren självbevarelsedrift, men ju äldre jag blir, ju mer inser jag att det är inte så att alla är lika begåvade på olika sätt. Vi är olika begåvade, på precis samma sätt. Det finns människor som har allt, människor som inte har något, och sen allt däremellan. Det är skillnad på folk och folk helt enkelt. Sen tror jag inte det nödvändigtvis påverkar hur lyckliga människor är, men det är ju en annan historia.

090714 Lars Winnerbäck – Söndag 13.3.99

hon känner efter om det här är att vara fri

om det här är ett liv med någon mening i..

Precis så känns det just nu. Jag är uttråkad, så fruktansvärt uttråkad och understimulerad. Går och nöter och sliter på gamla allianser, och one of these days kommer jag att slita sönder dem. Det känns som det finns så mycket möjligheter, och jag låter dem bara passera, i brist på mer driv, mer vilja. Jag tror jag bara är hysteriskt rädd för att om fem år är jag fortfarande kvar här. Har inte tagit mig någonstans, och ingeting har förändrats. Något måste förändras, och det är snart. Frågan är bara vad, och hur.

090708 Staind – The Way I Am

Jag hatar att känna mig utanför, och den känslan kan slå till när jag minst anar det. Av anledningar som är helt irrationella och brister totalt i allt vad logiska resonemang heter. Känslan är ofta fullkomligt obefogat och bottnar i min egen osäkerhet och mina egna hjärnspöken. Reaktionen blir att jag vill dra mig undan, och jag tycker att jag behöver minsann inte andra människor. Jag klarar mig minsann själv. Så gärna jag verkligen vill kunna klara mig själv, vara helt oberoende av andra. Kunna dra iväg en väl vald förolämpning till världen för att sen vända den ryggen. Hur enkelt hade saker inte varit då? Inte helt oväntat är det inte så. Jag är beroende av andra människor precis som de flesta. Vi är alla pinsamt beroende av att tillhöra en gemenskap och kan göra det mesta för att slippa vara utanför. I grunt och botten är vi flockdjur, och har inte förändrats ett dugg sen första dagen vi reste oss på två ben.

Så, efter ha konstaterat detta ännu en gång, insett att jag aldrig kommer kunna ta mitt pick och pack och bosätta mig ensam i en hydda någonstans för att räkna pinnar, är det inte mycket annat att göra. Bara gilla läget och ta sig en funderare. Det enda man kan göra för att skrämma hjärnspöken på flykt är att konfrontera dem. Så det är väl det jag gör nu. Samlar mod, och tar en ordentlig titt i mitt eget mörker. 

090706 Rachael Yamagata – What If I Leave

Precis hemkommen från en helg i Hufvudstaden. Jag som egentligen inte har varit någon stor fantast av Stockholm får väl nu erkänna mig besegrad. Jag hade alltså fel. Även solen har sina fläckar and all that.. Helgen har varit fantastisk med både utgång, shopping och vi hann med att hälsa på bror och dennes bättre hälft ute i Sandhamn. Var skrämmande nära Pripps Blå reklam alltihop, när himlen klarnade upp i alla fall. Åkte därifrån med en allmän känsla av välbefinnande som jag försökte ta vara på så länge jag bara kunde. Det kan hålla rastlösheten på avstånd en liten stund. När man väl blir inspirerad till att göra något, till att ta tag i saker och göra det bästa av vad som erbjuds för tillfället känns det lättare. Det är när man misslyckas med att förverkliga de planerna som det är som tyngst. Då finns det inget att skylla på, utom sin egen brist på engagemang.

090617 Lyssnar på Staind – The Corner

Så, efter senaste försöket med att blogga gick i stöpet i samband med att datorn kraschade (igen) så har jag inte orkat engagera mig. Kanske dags igen. Det finns något med att dela med sig av allt från de mest triviala saker till det som betyder allt, som är tilltalande. Kanske håller det hoppet levande om att det finns likasinnade. Att man inte är helt tappad. Inte än. 

Många säger att skriver man inte bra, så låt bli att skriva alls. Jag vet inte om jag håller med, kanske för att jag känner mig träffad. Jag är nog mer av åsikten att skriver någon inte bra, ge fan i att läsa det? Internet är fortfarande ett forum som är helt fritt, i alla fall i Sverige, i alla fall än så länge. Alltid finns det väl någon som får något ut av att läsa vad någon annan skriver. Döm för all del folk, men tysta dem inte. Det får vara allt för i kväll.

Och för guds skull folk, skaffa Spotify.

090609

Än är inte sista sidan skriven.